Header2

Om konsten att ha tur med hundar
 
Jag skulle vilja berätta om en person som gjort starkt intryck på mig. Vem han är, eller var snarare eftersom han har gått bort, väljer jag att utelämna eftersom det skulle ta fokus från vad han gjorde. Han bodde i den mellersta delen av landet och var kanske framförallt känd för sina duktiga björnhundar och för att vara fenomenal på att göra eftersök. När det gällde hundar höll han inte fast vid någon särskild ras men han hade oftare olika spetsar än andra hundtyper. Jag hade aldrig hört om att han tränade sina hundar på något särskilt sätt, han verkade helt enkelt ha turen att få bra hundar gång efter annan. Men eftersom han då var en av de mer erfarna eftersöksjägarna på björn fick jag kontakt med honom i samband med vår utbildning av eftersöksekipage på stora rovdjur.
 
Första gången jag var hemma hos honom var det senvinter ute. I det gemytliga köket brann spisen och i ett elastiskt snöre från taket hängde en torkad björntass. När han gick för att hämta kaffe eller något annat så ropade han på valpen och fick den att bita, leka och kampa intensivt med björntassen under några sekunder. Därefter släppte han tassen som for upp utom räckhåll igen. Valpen började snurra runt och ”bjäffa” under den upphissade tassen, varpå gubben började leken på nytt. Sådär höll de på i ett par minuter innan påtåren serverades. Han tänkte sig att leken med björntassen präglade valpen på björn, och sen var det ju så förbaskat kul också. Efter kaffe, prat och mat häktade han av björntassen från kroken i köket och vi gick ut för att se hur han brukade leka/träna med valpar för att förbereda dem för framtiden. Grusvägen var snöfri och mitt på vägen lekte han först samma lek som i köket med hunden. Därefter bad han mig hålla valpen medan han släpade tassen i snöret efter sig på vägen och placerade den i diket. Då hunden sattes ned på vägen ett par meter från platsen där tassen låg for den direkt i diket och kom lika snabbt tillbaka igen, stolt som en tupp och med tassen i munnen. Den ville kampa och han gav sig in leken med liv och lust. Jag blev tillsagd att hålla hunden igen medan han viftande med björntassen i handen försvann bakom en vägkrök. Valpen försökte på alla sätt att komma loss för att följa efter och jag gladdes framförallt åt att den inte var större. När jag fick klartecken gick jag efter med hunden i famnen. I gruset mitt på vägen fanns ett streck där jag skulle sätta ned hunden, som nu var helt vild. När den nådde mark började valpen direkt att söka med nosen tryckt mot vägen. Efter några varvs snurrande hittade den vad den sökte och följde spåret som gick ca 10m i en flack vinkel mot ena dikeskanten. Och till all lycka låg björntassen gömd i snön i slutet av spåret. Ny lek med kamp och bjäffande tog vid. Plötsligt, mitt i en intensiv dragkamp tog han tassen, stoppade den i fickan och sa att nu får det vara bra. Det var tydligt att både gubbe och hund egentligen gärna hade fortsatt leken. Men han menade att om man bröt leken när det var som roligast så var hunden ofta ännu mer ivrig att försöka spåra upp tassen nästa gång. Själv blev jag lite snopen när jag insåg att ”träningspasset” var över, i princip innan det hade börjat.
 
Han förklarade att han gärna ville ”kaxa till” hunden. Han tyckte att den svåraste delen av jakt i allmänhet och eftersök i synnerhet var spårsöket och spårupptaget. Eftersom han själv ofta kände sig ganska osäker på det momentet så var ju mycket vunnet om åtminstone hunden gick in i situationen med stort självförtroende. Därav de korta spåren/lekarna på vägen. Han såg till att hunden alltid var tvungen att ta spåret till björntassen, men var noga med att lägga så enkla spår att hunden alltid skulle lyckas och som han sa ”bli lite kaxigare” för var gång. I början ökade han längden på spåret med en meter i taget, därefter tio meter i taget, och senare 100 meter i taget. Eftersom han inte var någon boklärd misstänker jag att det inte var grundat i inlärningsteori. Sannolikt var det snarare så att han tyckte mycket om hundarna och kände deras frustration då ”stegen” i träningen blev för stora för att de skulle förstå vad de förväntades göra. Även om han sa att han inte hade någon genomtänkt plan för träningen så började han varje träningspass med det som hunden klarade senast. Gick det bra gick han ett spår till och ökade svårigheten något. Om det också gick bra avslutade han. Medan hunden var ”som kaxigast”. Om det andra spåret inte lyckades la han ett som var så enkelt att han var säker på att hunden skulle klara det och avslutade med det. Återigen för att hunden skulle gå därifrån kaxig och med stärkt självförtroende.
 
På försommaren sågs vi igen, på en samling för rovdjurseftersöksekipage. Efter en dag av presentationer och diskussioner frågade han om jag kunde lägga ett par släpspår åt den före detta valpen och numera unghunden. Spåren skulle vara ungefär 200 meter långa och han ville inte veta var spåret gick, men spårstarten ville han ha koll på. Spåret skulle som förra gången börja mitt på vägen och där skulle jag göra en markering. Dessutom skulle det ligga en björnskinnbit efter halva spåret och den släpade björntassen i slutet. Nu startade han 3-4 meter från spåret och lät hunden göra ett kort spårsök innan det smällde till i linan då den tog upp spåret och rasslade iväg framåt. Det var tydligt att hund och gubbe var vana att jobba ihop och att de hade kul under tiden. Hunden arbetade intensivt och verkade inte för sitt liv vilja riskera att hamna så långt vid sidan av spåret att den missade eventuella skinnbitar som låg i det. Gubben gick lugnt med och höll koll på att linan inte fastnade i vegetationen eller trasslade in sig i hundens ben. På det sättet flöt de liksom fram i terrängen. Innan jag visste ordet av var de halvvägs och framme vid skinnbiten. Full av triumf lyfte hunden upp den och sprang till gubben. Efter den sedvanliga leken byttes skinnbiten mot en näve torkad lever. Gubben stoppade skinnbiten i fickan och ställde sig där skinnbiten legat. Då han fattade tag i linan tog hunden upp spåret igen och strax var de framme vid björntassen i spårslutet.
 
Efter att de hade avverkat det andra spåret på samma sätt frågade jag om han nu tänkte fortsätta öka längden på spåren. Men nej det tänkte han inte. Istället ville han gradvis öka längden på spårsöket. Att hunden visste vad det innebar att spåra och att den var motiverad att göra det rådde inget tvivel om. Men nu ville han lära den söka spår för att lite längre fram på sommaren kunna gå spår efter riktig björn.
 
Han hade ett stort kontaktnät i bygden och menade att den man framförallt måste hålla sig väl med om man vill ha färska björnspår att träna på, är den som sitter i kassan på ICA. När han fick höra om att någon hade sett en eller flera björnar som gått över en väg eller åker för delen, ville han dra nytta av spåren för att träna hunden. Hans erfarenhet var dock att om någon var helt säker på att björnen passerade över vägen precis vid ”den stora tallen i högersvängen” eller ”max 10m bortanför 70-skylten” så fanns spåren oftast (men inte alltid) åtminstone inom 100m från den omtalade platsen. Därför var det viktigt att hunden kunde söka spår på en sträcka av åtminstone 100m innan det var lönt att försöka sig på att följa riktiga björnspår. Gubben resonerade som så att vid det laget hade ju hunden erfarenhet av flera hundra korta träningsspår som alla hade gett mersmak. När hunden för första gången presenterades för ett björnspår och började undersöka den främmande doften berömde han den först försiktigt med rösten och kastade sedan björntassen framför hunden och lekte. Sen tog han hunden och åkte hem. Första intrycket var viktigt även i det här sammanhanget menade han. Så när hunden för första gången hunden träffade på ett riktigt björnspår ville han att den bara skulle förknippa lukten med något kul och helst åka därifrån nyfiken. För varje ny rapport om björnspår han fick så lät han hunden spåra lite längre. När det gick att se björnspåren i riset eller då hunden gjort något extra bra, som att spåra över en väg eller ett korsande älgspår, då kastade han en skinnbit eller björntass framför hunden och lekte en stund innan de fortsatte spåret eller avbröt och åkte hem.
 
I månadsskiftet juli/augusti kom han tillsammans med andra hundförare till träning och test på sändarförsedda björnar. Den kuperade och storblockiga terrängen kombinerat med ganska hårt driven skog gör delar av Orsa Finnmark till en rejäl utmaning för den som ska spåra björn. Fler än en av våra kändisar från TV och tidningar tappade spåren och det var i de flesta fall på grund av ”den satans branten” eller att ”hundens tassar inte nådde marken, det var som plockepinn och hunden var mer eller mindre tvunget att simma fram” eftersom slyn hade röjts av en meter ovan mark.
 
Gubben då? Han hade inte bara tur med hundar visade det sig, utan även med terrängen eftersom han lyckades följa spåren så långt som behövdes varenda gång. Ibland gick det snabbt och ibland tog det många timmar, men i mål kom han. Alltid!
 
Han var inte tystlåten men talade aldrig om sin hundträning om han inte fick en direkt fråga. Då både svarade han glatt och visade gärna hur han gjorde. Oavsett om den som frågat var en ung forskare eller en äldre ”skogsgubbe”. Det syntes att han tyckte det var kul att prata hundträning och visa vad hans hundar kunde. Jag tror att hans sätt uppskattades av alla runtomkring. Man visste att det fanns råd att få när man ville ha det, men man kunde på samma gång känna sig helt trygg i att man inte skulle få smisk på fingrarna, nedlåtande kommentarer eller miner när man misslyckades. Jag hörde honom inte vid ett enda tillfälle säga att någon annan gjorde något dåligt eller fel. Det kanske mest imponerande var att han hela tiden var så nyfiken. När jag efter att ha lärt känna honom lite bättre nämnde att ”prägling” i och för sig är ett begrepp inom biologin, men att det han gör då han hänger björntassen i kökstaket är något helt annat, ville han direkt veta mer om vad prägling faktiskt är. När en av de fåtaliga yngre kvinnorna i den här verksamheten hade en spårlina av det nya materialet Biothane frågade han om han kunde få prova den. Han konstaterade att den var lätthanterad, skonsam mot händerna och inte tog åt sig vatten. På vägen hem köpte han en egen Biothanelina. Därefter såg jag honom aldrig använda någon annan.    
 
När jag nu sitter och skriver om honom är det svårt att inte tänka på Ingemar Stenmarks klassiska intervju med ”Plex” Pettersson efter målgång och vinst i en slalomtävling 1983. Pettersson säger ”Grattis Ingemar, men idag måste du väl erkänna att du hade tur också?”. Varpå Ingemar svarar ”Jo det är sant, men ju mer jag tränar desto mer tur har jag".
 
Kanske finns det bara en Ingemar Stenmark. Men den gubbe som gjorde så starkt intryck på mig är inte ensam i sitt slag. Det finns i detta nu gubbar, gummor, killar och tjejer som tränar sina hundar flera gånger i veckan året om för att de ska kunna göra bra ifrån sig vid nästa eftersök och för att det är så otroligt kul att träna och ge hundarna färdigheter på samma gång som man själv lär sig och växer. Sådana som brinner för det de gör, blir riktigt duktiga på det. Sådana som gärna delar med sig av sina erfarenheter då någon frågar, men aldrig skulle komma på tanken att recensera andra.
Gubben med ”hundtur” är tyvärr borta. Men till lycka för oss som är kvar finns det flera som är som honom. Det är upp till oss att ta vara på dem och så långt vi förmår försöka efterlikna dem.

Läs hela inlägget »

Utan Tvekan My
 
Nu har den där lilla tikvalpen som jag valde ut av en anledning jag ej själv egentligen vet, blivit åtta månader! Utan Tvekan My heter hon i stamtavlan och det har visat sig vara ett väldigt passande namn. Hon är en väldigt självklar liten tjej med mycket driv, ett stort hjärta och en snabb uppfattningsförmåga. Ibland så uppfattar hon saker på sitt eget lilla vis och det kan skapa bekymmer både för henne och för oss som är runt omkring henne.
Det finns en sekvens i en Pippifilm, när Pippi varit på kafferep hos Tommy och Annika och allt blir fel, fast hon bara vill göra rätt (rätt enligt en massa oskrivna lagar) och är det oskrivet och man inte kan läsa det oskrivna och inte har en erfarenhet av det så är det ganska så svårt. My älskar sina vänner med emfas och sättet hon understryker sin starka kärlek på är med hopp för att nå ansiktet, hon kan utan tvekan hoppa stillastående upp i huvudhöjd på kärleksobjektet och det känns, för när hon väl kommit upp i huvudhöjd har hon oftast munnen öppen och det kan innebära en valptand i kinden, i örat eller på något annat fiffigt ställe. Det här har ju blivit ett bekymmer för My som inte förstår varför hon inte är välkommen på det viset och för de runtomkring henne som får ofrivilliga märken både lite här och där.  Hon gör allting med fart och kläm och det går fort. Däremot har hon en på/ avknapp som är gudomlig. När hon inte skall jobba så lägger hon sig och kikar eller somnar och sån har hon varit från början. Jag har henne alltid med när vi tränar lydnad eller i vallhagen och hon väntar tills det är hennes tur.
Just nu har hon precis varit i en fas när hon reagerar på främmande människor och hon är lika snabb på det som allt annat så även om det är en känd person som kommer på avstånd så säger hon till. Det har lett till att vi tränar på att titta först och sedan reagera om det finns en anledning. Vi var i Stockholm för några veckor sedan och där har hon ju varit många gånger. Den första promenaden var svår och hon skällde på i stort sett alla vi mötte och det var mycket med bilar, cyklister, barnvagnar mm. Jag märkte med tydlighet då att hon verkligen kommit in i en ny fas i sitt unga liv. Promenaden efter var jag beredd med klicker och godis och det tog en halv promenad så hade hon fattat läget och tog saker med ro och kunde börja nosa och vara den vanliga terrorn för de andra hundarna på promenaden. Eftersom hon är så snabb i allt så kan i stort sett allt bli rätt med blixtens hastighet men det kan lika gärna bli fel. Så som unghundsägare till My så är det inte lämpligt att såsa omkring och vara i sin egen lilla värld på promenaderna.
Vi har börjat med vallning, lydnad och nosarbete och hon är en fröjd att jobba med. I lydnaden så har vi börjat en valpkurs för Maria Brandel, den kommer att gå en dag per månad till november och vi har haft de två första dagarna. Det är precis vad jag behöver, inspiration och bra diskussioner, toppen helt enkelt. Hon har ett underbart fokus när vi jobbar och då spelar det ingen roll vad vi gör. Det jag håller på med i lydnaden och nosarbetet är att hitta bra belöningar som hon ger allt för. Ibland kampar hon så det står härliga till men jag tycker inte att jag fått det riktiga klippet än men vi jobbar på och det blir stadigt bättre. Det är ju så viktig att hitta belöningar som snabbt både kan höja aktivitet och i vissa fall sänka den.
I vallningen har hon mycket naturligt som jag tycker om och hon tar av egen kraft många bra val. Jag ser fram emot när den här galna värmen lägger sig och vi kan börja träna ordentligt igen.
 
Hon fungerar fint i flocken och i vår utökade flock som främst består av Isabelles hundar Iris och Neo, två bc, och Liam chihuahua, sen finns ju Lenas hundar som hon älskar och har umgåtts med sedan hon var några veckor Ozzy och Hendrix som är två fantastiskt snälla flattar och ibland får hon träffa Lindas Staby hound Cherie och temperamentsfulla Ester som är av rasen Phalene.
Det är en stor hjälp att ha en fungerande flock när man tar in en valp för flocken gör mitt jobb så mycket lättare. Hon lär sig hundspråk av alla fina hundar hon får umgås med, hon sticker inte på promenaderna för går man på en skogsväg så fattar inte hon att man går av vägen för de vuxna hundarna får inte gå av vägen längre än ner i diket. Jag har utnyttjat alla vuxna hundar i hennes inkallningsträning vilket har resulterat i oavsett om dom är med eller inte så har hon en superfin inkallning. Jag har till och med brutit en harjakt med inkallningen, det hoppade upp en hare framför henne som stack med full fart framåt. Hon hann sticka efter i full sprutt men bröt och kom när jag ropade!
Hennes relation till hundarna i familjen är lite olika, Tilda står för mycket trygghet och lek och är det nåt läskigt så kan hon gå till Tilda som alltid finns för henne. Tilda kan vara lite dålig på att sätta gränser så där får jag ibland gå in och stoppa My när hon flyger fram som en projektil mot Tilda på promenaderna. Det finns en gräns dock som Tilda är benhård på, mat! My har en gång provat att doppa ner nosen i Tildas mat och det gör man inte ostraffat så det har aldrig hänt igen. Signe och hon har ett bra förhållande och My är väldigt duktig på att reta Signe som blir jättearg. Hon kan ligga bredvid Signe och lite försynt sträcka fram tassen mot henne och Signe säger till att hon inte får göra så, då väntar hon lite så sträcker hon fram tassen lite längre och Signe blir arg, då väntar hon lite till så tar hon med munnen försiktigt på Signes ben och då blir Signe jättearg och låter som Kalle Anka och så kan dom hålla på ett bra tag.
Hedvig är ju hennes mamma och hon och My kan leka ihop och dom har en väldigt trygg och bra relation.
My och jag har umgåtts varje dag sedan hon föddes och likadant har jag ju haft det med Hedvig (Mys mamma) och det blir ju något alldeles speciellt. Hon har alltid koll på mig och vår relation är väldigt självklar. Hon är en skön blandning av närhet, samarbete och självständighet. Sen är hon en riktig liten fixare, hon flyttar runt saker och tar med dom ut i trädgården där hon förövrigt älskar att vara. Det är många gånger jag får leta upp mina skor som hon hittat ett enligt henne bättre ställe till.
Jag älskar denna lilla hund och jag ser fram emot vår fortsatta tillvaro tillsammans.

Läs hela inlägget »

”MÅSTEN” och ”INTEN”
 
Har funderat en del kring det här med vad vi hundägare får höra att våra hundar MÅSTE kunna/göra vissa saker och absolut INTE får göra andra saker.
 
Det är otroligt vad många åsikter det finns om vad MINA hundar MÅSTE kunna och INTE ska göra.
Men det är just det- det är MINA hundar och det är vi som ha ett liv tillsammans och inte alla dessa med åsikter…
 
Som hundägare har du (anser jag) ansvaret för att din hund mår bra i knopp & kropp- det betyder dock inte att du måste lyssna på alla som talar om vad som är MÅSTEN och INTEN i DITT liv tillsammans med DIN hund.
Hunden och du ska må bra och självklart ska du jobba för att hunden ska fungera i samhället du lever i och att den inte ska vara en fara för dig och andra.
 
När jag var ”ny” på det här med hund och hörde ”din hund MÅSTE…” eller ”din hund ska INTE…” – så tänkte jag att ”jaha- då är det så” och ställde mig sällan frågan varför.
Allt som oftast går vissa MÅSTEN och INTEN dessutom emot varandra.
Nu för tiden tänker jag istället ”varför då…motivera i så fall ditt MÅSTE eller INTE, så att det blir ett MÅSTE eller INTE för mig…”
Ditt MÅSTE och/eller INTE behöver faktiskt inte vara mitt MÅSTE och INTE.
 
Man kan tex få höra;
Hunden MÅSTE få sova i sängen, vara i soffan och alla rum, hunden får INTE sova i sängen och vara i soffan, hunden MÅSTE gå på vänster sida, hunden MÅSTE kunna umgås med alla hundar och människor, hunden får INTE morra, du MÅSTE tävla med din hund, hunden får INTE tigga vid matbordet, vallhunden MÅSTE få valla, jakthunden MÅSTE få jaga osv osv
 
Ja, din hund är ett flockdjur och har ett mer eller mindre behov att närhet- men en del är fullt nöjda med att ligga vid/på dina fötter och/eller att du är nere på golvet med den då och då.
Så du behöver inte skämmas över att din hund inte får sova i sängen, vara med i alla rum osv.
Du kanske har en för smal säng, det kanske blir för varm osv
Ni har kanske som jag någon i familjen som är allergisk?
För vår del är det så att vi, när vi äter t ex julmiddag sitter i ”finrummet” och där får aldrig hundarna vara och det är de tränade i sedan valpben.
 
 
Det är helt ok (och rätt mysigt tycker jag då) att ha vovven i sängen och det är inget som gör att den ”tar över”.
 
Det här med vänster sida kommer från tiden då hundförare i det militära hade geväret hängande på höger sida och var det mest praktiskt att ha hunden på vänster sida.
Har du tänkt tävla t ex tävlingslydnad, så MÅSTE hunden gå på vänster sida (i alla fall om du vill ha några poäng ;-) men annars så är det helt upp till dig vad som passar.
Ska du tävla t ex rallylydnad, så MÅSTE hunden lära sig att gå både på vänster och höger sida- om du vill upp i de högre klasserna.
Fundera på vad som funkar bäst för dig- kanske ser du dåligt på vänster öga och då är det kanske mest praktiskt för dig att ha den på höger sida.
Jag tycker att en fördel med att hunden går på vänster sida, är att det hamnar bort från trafiken när du går längst vägen.
Du går INTE runt och skakar hand eller kramar alla människor du möter, så varför ska en hund behöva göra det med alla hundar & människor som den möter.
Men precis som det är inte är så bra om vi människor skulle skälla ut, slå eller skrämma andra människor- så är det inte bra om hundar gör det.
Det är så klart bra att hunden kan se och passera andra hundar och människor utan att bli upprörd och på en del hundar behöver detta tränas.
Det betyder inte att vem som helst ska få lyfta upp, klappa, krama osv
Du har ansvaret för att din hund inte ska utsättas för något den uttryckligen talar om att den inte vill (om det inte handlar om liv och död förstås).
Jag har t ex vid ett flertal tillfällen fått stoppa en av mina bröder, som tycker ”att det är ju en sällskapshund- så den ska ju klara detta”, från att lyfta upp henne.
Vi måste visa respekt för hunden och i många fall när en hund morrar så är det för att den inte är helt bekväm i situationen- så jag ser morrningen som något bra.
Den ger mig en chans att ändra på situationen och möta hunden i det den försöker kommunicera.
Hundar kan ju inte prata människospråk.
Tycker du & din hund om och tävla- så ut och tävla. Det kan ju vara jätteroligt!
Men alla hundar & människor tycker inte om att tävla- det betyder inte att de hundarna & människorna inte kan någonting.
Jag har länge älskat att träna hund- men hatat detta med tävling.
Jag tillhör de där som inte känt något större behov och som vid minsta tanke på tävling börjat må fysiskt illa och kallsvettats av nervositet ja, till och med spytt.
Jag har också låtit mig påverkas väldigt mycket av vad andra ska tycka och tänka.
Samtidigt att jag många kompisar som älskar att tävla.
Det senaste 1-2 åren har jag utmanat mig själv och gett mig ut på tävlingsbanan och då för min egen skull, utan att bry mig om vad andra ska tycka och tänka.
Målet jag satte vid min första tävling var helt enkelt att jag skulle våga genomföra det hela- resultatmässigt var det inget att skryta med (jag hade två starter med respektive hund och fick ett godkänt resultat)- men jag gjorde det.
Jag tog mig igenom tävlingarna utan att spy, jag var bra med hundarna och jag kände efteråt att det här kan jag tänka mig att göra igen.
 
Det gör mig för det mesta inget att mina hundar tigger vid bordet och om det blir jobbigt kan jag få dem att ligga ner vid/under bordet eller gå ifrån, men jag har full förståelse för dem som inte vill ha dem där.
 
Självklart (för mig) är det bra för hunden om den har möjlighet att få göra det den är framtagen till- men det är inte alltid det är möjligt eller passar den hunden eller ägaren.
Hunden kan må fullt lika bra bara den får jobba- om det så är med spårning, agility, lydnad eller liknande.
 
 
 
Summa sumarum
Lev efter dina egna MÅSTEN och INTEN inte andras och se till att du har en motivering för dig själv varför dessa är MÅSTEN och INTEN för just dig och din hund.
Respektera att andra har andra MÅSTEN och INTEN och anpassa dig eller har inte din hund med dig när du t ex är hemma hos någon annan.
Var öppen för motiveringar av MÅSTEN och INTEN och fundera på om dessa motiveringar kan få det till MÅSTEN och INTEN för dig.
 
 
 

Läs hela inlägget »


Tankar från Lerkulan.
Lotta Nilsdotter
 
Äntligen så sätter vi igång ett projekt jag har längtat efter. Vi kallar det för ”tankar från Lerkulan” och här kommer folk med anknytning till Lerkulan att få uttrycka någonting som ligger hen varmt om hjärtat eller finner intressant eller vad det nu kan vara som man vill uttrycka i denna form. Tanken är att det under en period när vi provar detta, ska komma ut på hemsidan varannan vecka. Så nu kör vi!!
För en vecka sedan så fick min border collie Hedvig valpar och det kommer att ligga som grund för mina tankar denna gång. Hedvig är för mig en väldigt bra hund arbetsmässigt, hon har en förmåga till koncentration och hon har en uthållighet som är stor oavsett uppgift. Dessutom är hon miljöstark vilket med tanke på ras är någonting jag uppskattar. Hedvig fick åtta valpar, tre hanar och fem tikar. Det känns som en väldigt jämn kull både vad jag kan se i hur de beter sig och viktmässigt. Jag ska välja en tik att behålla från den här kullen och det är väldigt spännande och det skapar även många tankar i mig. Ska jag göra ett test? Ska jag gå på det som kallas magkänsla och som man kan säga är summan av mina samlade erfarenheter och den ev. kunskap inom ämnet hund jag har, här tänker jag också att det är den erfarenhet jag har som jag kanske inte är medveten om? Kan jag läsa någonstans hur valet ska gå till? Hmm jag tror att jag gör som när jag valde Hedvig ur Tildas kull som jag hade för fyra och ett halvt år sedan, jag går på magkänslan. Hittills så har den (magkänslan) gett mig ett val mellan två tikar, de har arbetsnamnen Arwen och Vittra, två fantastiskt tilltalande små damer trots sin ringa ålder. Nu väntar jag bara på att de ska börja göra någonting annat än att äta och sova. Valpar i den här åldern beter sig som om dom ständigt befinner på en riktigt röjarfest, antingen äter dom som galningar med en total inlevelse både kroppsligt och ljudligt eller så däckar dom fullkomligt och sover ohämmat i klump.
Jag letar efter en ny arbetskamrat som ska skolas in vid sidan av Hedvig och tanken är precis som med Hedvig vallning, besiktningshund, preparatsök samt lydnad.
Jag fick två frågor från en nättidning som jag tycker speglar vad jag tycker är viktigt i hundträning och som kanske ger en bild av vilken typ av hund jag letar efter och hur jag ser på hundträning.
Frågorna jag (och andra) fick var:
Vad är det svåraste med hundträning? 
Vilken insikt är den bästa du har fått och som gett dig mest gällande hundträning?
Det här blev svaren från mig.
 
Vad är det svåraste med hundträning?
En fråga som inte är så enkel att svara på. Jag har funderat och kommit fram till att det måste bli ett personligt svar gällande mig som hundtränare med mina hundar.
Jag tycker att en av de svåraste sakerna är att följa min stegringsplan, oavsett vad jag tränar, och se att vi landat i alla steg. Inte vara för länge på ett steg och heller inte gå vidare innan hunden är klar för nästa steg. Att vara klar innebär för mig både rent tekniska bitar, tex. en liten detalj i en markering eller en del av greppandet av apporten, men det är också den känslomässiga delen, att jag ser att hunden är med på vad vi gör och har för uppgiften vad jag kan tolka, en bra känsla.
 
Varför ser jag det som viktigt då? Jo sitter inte det tekniska så kommer det alltid att vara en belastning för progression. Det blir som att bygga någonting på en dålig grund, till slut, även om jag försökt kompensera bygget längre upp med olika fiffiga tekniker och material så kommer det att falla. Likaså med känslan, är den inte bra så är det lätt att få in frustration i uppgiften och frustration har en tendens att bli större och göra prestationen sämre.
Det här är en del jag tycker är viktigt med hundträning men sen finns ju massor med andra saker jag skulle kunna nörda loss i……
 
Vilken insikt är den bästa du har fått och som gett dig mest gällande hundträning?
Jag har en bakgrund som musiker och det är väldigt många likheter när man ska ta sig an en uppgift oavsett om det är att bli bra på att spela saxofon eller att bli en bra hundtränare i den disciplin man har valt.
Det finns inga genvägar, det är bara att ge sig in i det med full kraft. När du kan dina skalor och tekniken inte är ett hinder, då kan du skapa den musik som finns i dig. När du tränat upp din timing, när du kan inlärningsteorierna, när du slutat fumla med belöningar och du känner ett flow då jäklar börjar det bli riktigt roligt att träna hund
 
Det här kanske ger en klarare bild av vilken hund jag letar efter, kort sagt och mot bakgrund av mina svar till de två frågorna, jag letar efter en nörd precis som jag är, en hund som uppskattar att jobba och som ger sig in i att lösa sina uppgifter med själ och hjärta och tycker om att samarbeta i dessa jobb tillsammans med mig men också kan vara trygg och självständig när det behövs. Jag vill ha en arbetskamrat som gillar att umgås med mig och har humor.
Jag kommer längre fram beskriva hur processen har gått, vem jag valde och vem som valde mig. Sen är tanken att jag skall beskriva vår väg framåt mot uppsatta mål. Hoppas ni vill följa oss på den resan.
 
Lotta
 
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Isabelle Ölund » Jens Frank 5/11-2018:  ”Mycket intressant text med väldigt bra innehåll och klok sammanfattning! ”

  • Yvonne wretlund » Lotta Nilsdotter 18/7-2018:  ”Åh vad kul att läsa om lilla My som jag träffade när hon var liten! Och hälsa t..”

  • Isak Petersen » Lotta Nilsdotter 18/7-2018:  ”Gud vilken fin blogg!”

  • Lisa » Öppet Hus:  ”Hej! Vet inte om det beror på min platta men jag har jättesvårt att läsa texten ..”

Arkiv