Header2

Jens Frank 5/11-2018

Om konsten att ha tur med hundar
 
Jag skulle vilja berätta om en person som gjort starkt intryck på mig. Vem han är, eller var snarare eftersom han har gått bort, väljer jag att utelämna eftersom det skulle ta fokus från vad han gjorde. Han bodde i den mellersta delen av landet och var kanske framförallt känd för sina duktiga björnhundar och för att vara fenomenal på att göra eftersök. När det gällde hundar höll han inte fast vid någon särskild ras men han hade oftare olika spetsar än andra hundtyper. Jag hade aldrig hört om att han tränade sina hundar på något särskilt sätt, han verkade helt enkelt ha turen att få bra hundar gång efter annan. Men eftersom han då var en av de mer erfarna eftersöksjägarna på björn fick jag kontakt med honom i samband med vår utbildning av eftersöksekipage på stora rovdjur.
 
Första gången jag var hemma hos honom var det senvinter ute. I det gemytliga köket brann spisen och i ett elastiskt snöre från taket hängde en torkad björntass. När han gick för att hämta kaffe eller något annat så ropade han på valpen och fick den att bita, leka och kampa intensivt med björntassen under några sekunder. Därefter släppte han tassen som for upp utom räckhåll igen. Valpen började snurra runt och ”bjäffa” under den upphissade tassen, varpå gubben började leken på nytt. Sådär höll de på i ett par minuter innan påtåren serverades. Han tänkte sig att leken med björntassen präglade valpen på björn, och sen var det ju så förbaskat kul också. Efter kaffe, prat och mat häktade han av björntassen från kroken i köket och vi gick ut för att se hur han brukade leka/träna med valpar för att förbereda dem för framtiden. Grusvägen var snöfri och mitt på vägen lekte han först samma lek som i köket med hunden. Därefter bad han mig hålla valpen medan han släpade tassen i snöret efter sig på vägen och placerade den i diket. Då hunden sattes ned på vägen ett par meter från platsen där tassen låg for den direkt i diket och kom lika snabbt tillbaka igen, stolt som en tupp och med tassen i munnen. Den ville kampa och han gav sig in leken med liv och lust. Jag blev tillsagd att hålla hunden igen medan han viftande med björntassen i handen försvann bakom en vägkrök. Valpen försökte på alla sätt att komma loss för att följa efter och jag gladdes framförallt åt att den inte var större. När jag fick klartecken gick jag efter med hunden i famnen. I gruset mitt på vägen fanns ett streck där jag skulle sätta ned hunden, som nu var helt vild. När den nådde mark började valpen direkt att söka med nosen tryckt mot vägen. Efter några varvs snurrande hittade den vad den sökte och följde spåret som gick ca 10m i en flack vinkel mot ena dikeskanten. Och till all lycka låg björntassen gömd i snön i slutet av spåret. Ny lek med kamp och bjäffande tog vid. Plötsligt, mitt i en intensiv dragkamp tog han tassen, stoppade den i fickan och sa att nu får det vara bra. Det var tydligt att både gubbe och hund egentligen gärna hade fortsatt leken. Men han menade att om man bröt leken när det var som roligast så var hunden ofta ännu mer ivrig att försöka spåra upp tassen nästa gång. Själv blev jag lite snopen när jag insåg att ”träningspasset” var över, i princip innan det hade börjat.
 
Han förklarade att han gärna ville ”kaxa till” hunden. Han tyckte att den svåraste delen av jakt i allmänhet och eftersök i synnerhet var spårsöket och spårupptaget. Eftersom han själv ofta kände sig ganska osäker på det momentet så var ju mycket vunnet om åtminstone hunden gick in i situationen med stort självförtroende. Därav de korta spåren/lekarna på vägen. Han såg till att hunden alltid var tvungen att ta spåret till björntassen, men var noga med att lägga så enkla spår att hunden alltid skulle lyckas och som han sa ”bli lite kaxigare” för var gång. I början ökade han längden på spåret med en meter i taget, därefter tio meter i taget, och senare 100 meter i taget. Eftersom han inte var någon boklärd misstänker jag att det inte var grundat i inlärningsteori. Sannolikt var det snarare så att han tyckte mycket om hundarna och kände deras frustration då ”stegen” i träningen blev för stora för att de skulle förstå vad de förväntades göra. Även om han sa att han inte hade någon genomtänkt plan för träningen så började han varje träningspass med det som hunden klarade senast. Gick det bra gick han ett spår till och ökade svårigheten något. Om det också gick bra avslutade han. Medan hunden var ”som kaxigast”. Om det andra spåret inte lyckades la han ett som var så enkelt att han var säker på att hunden skulle klara det och avslutade med det. Återigen för att hunden skulle gå därifrån kaxig och med stärkt självförtroende.
 
På försommaren sågs vi igen, på en samling för rovdjurseftersöksekipage. Efter en dag av presentationer och diskussioner frågade han om jag kunde lägga ett par släpspår åt den före detta valpen och numera unghunden. Spåren skulle vara ungefär 200 meter långa och han ville inte veta var spåret gick, men spårstarten ville han ha koll på. Spåret skulle som förra gången börja mitt på vägen och där skulle jag göra en markering. Dessutom skulle det ligga en björnskinnbit efter halva spåret och den släpade björntassen i slutet. Nu startade han 3-4 meter från spåret och lät hunden göra ett kort spårsök innan det smällde till i linan då den tog upp spåret och rasslade iväg framåt. Det var tydligt att hund och gubbe var vana att jobba ihop och att de hade kul under tiden. Hunden arbetade intensivt och verkade inte för sitt liv vilja riskera att hamna så långt vid sidan av spåret att den missade eventuella skinnbitar som låg i det. Gubben gick lugnt med och höll koll på att linan inte fastnade i vegetationen eller trasslade in sig i hundens ben. På det sättet flöt de liksom fram i terrängen. Innan jag visste ordet av var de halvvägs och framme vid skinnbiten. Full av triumf lyfte hunden upp den och sprang till gubben. Efter den sedvanliga leken byttes skinnbiten mot en näve torkad lever. Gubben stoppade skinnbiten i fickan och ställde sig där skinnbiten legat. Då han fattade tag i linan tog hunden upp spåret igen och strax var de framme vid björntassen i spårslutet.
 
Efter att de hade avverkat det andra spåret på samma sätt frågade jag om han nu tänkte fortsätta öka längden på spåren. Men nej det tänkte han inte. Istället ville han gradvis öka längden på spårsöket. Att hunden visste vad det innebar att spåra och att den var motiverad att göra det rådde inget tvivel om. Men nu ville han lära den söka spår för att lite längre fram på sommaren kunna gå spår efter riktig björn.
 
Han hade ett stort kontaktnät i bygden och menade att den man framförallt måste hålla sig väl med om man vill ha färska björnspår att träna på, är den som sitter i kassan på ICA. När han fick höra om att någon hade sett en eller flera björnar som gått över en väg eller åker för delen, ville han dra nytta av spåren för att träna hunden. Hans erfarenhet var dock att om någon var helt säker på att björnen passerade över vägen precis vid ”den stora tallen i högersvängen” eller ”max 10m bortanför 70-skylten” så fanns spåren oftast (men inte alltid) åtminstone inom 100m från den omtalade platsen. Därför var det viktigt att hunden kunde söka spår på en sträcka av åtminstone 100m innan det var lönt att försöka sig på att följa riktiga björnspår. Gubben resonerade som så att vid det laget hade ju hunden erfarenhet av flera hundra korta träningsspår som alla hade gett mersmak. När hunden för första gången presenterades för ett björnspår och började undersöka den främmande doften berömde han den först försiktigt med rösten och kastade sedan björntassen framför hunden och lekte. Sen tog han hunden och åkte hem. Första intrycket var viktigt även i det här sammanhanget menade han. Så när hunden för första gången hunden träffade på ett riktigt björnspår ville han att den bara skulle förknippa lukten med något kul och helst åka därifrån nyfiken. För varje ny rapport om björnspår han fick så lät han hunden spåra lite längre. När det gick att se björnspåren i riset eller då hunden gjort något extra bra, som att spåra över en väg eller ett korsande älgspår, då kastade han en skinnbit eller björntass framför hunden och lekte en stund innan de fortsatte spåret eller avbröt och åkte hem.
 
I månadsskiftet juli/augusti kom han tillsammans med andra hundförare till träning och test på sändarförsedda björnar. Den kuperade och storblockiga terrängen kombinerat med ganska hårt driven skog gör delar av Orsa Finnmark till en rejäl utmaning för den som ska spåra björn. Fler än en av våra kändisar från TV och tidningar tappade spåren och det var i de flesta fall på grund av ”den satans branten” eller att ”hundens tassar inte nådde marken, det var som plockepinn och hunden var mer eller mindre tvunget att simma fram” eftersom slyn hade röjts av en meter ovan mark.
 
Gubben då? Han hade inte bara tur med hundar visade det sig, utan även med terrängen eftersom han lyckades följa spåren så långt som behövdes varenda gång. Ibland gick det snabbt och ibland tog det många timmar, men i mål kom han. Alltid!
 
Han var inte tystlåten men talade aldrig om sin hundträning om han inte fick en direkt fråga. Då både svarade han glatt och visade gärna hur han gjorde. Oavsett om den som frågat var en ung forskare eller en äldre ”skogsgubbe”. Det syntes att han tyckte det var kul att prata hundträning och visa vad hans hundar kunde. Jag tror att hans sätt uppskattades av alla runtomkring. Man visste att det fanns råd att få när man ville ha det, men man kunde på samma gång känna sig helt trygg i att man inte skulle få smisk på fingrarna, nedlåtande kommentarer eller miner när man misslyckades. Jag hörde honom inte vid ett enda tillfälle säga att någon annan gjorde något dåligt eller fel. Det kanske mest imponerande var att han hela tiden var så nyfiken. När jag efter att ha lärt känna honom lite bättre nämnde att ”prägling” i och för sig är ett begrepp inom biologin, men att det han gör då han hänger björntassen i kökstaket är något helt annat, ville han direkt veta mer om vad prägling faktiskt är. När en av de fåtaliga yngre kvinnorna i den här verksamheten hade en spårlina av det nya materialet Biothane frågade han om han kunde få prova den. Han konstaterade att den var lätthanterad, skonsam mot händerna och inte tog åt sig vatten. På vägen hem köpte han en egen Biothanelina. Därefter såg jag honom aldrig använda någon annan.    
 
När jag nu sitter och skriver om honom är det svårt att inte tänka på Ingemar Stenmarks klassiska intervju med ”Plex” Pettersson efter målgång och vinst i en slalomtävling 1983. Pettersson säger ”Grattis Ingemar, men idag måste du väl erkänna att du hade tur också?”. Varpå Ingemar svarar ”Jo det är sant, men ju mer jag tränar desto mer tur har jag".
 
Kanske finns det bara en Ingemar Stenmark. Men den gubbe som gjorde så starkt intryck på mig är inte ensam i sitt slag. Det finns i detta nu gubbar, gummor, killar och tjejer som tränar sina hundar flera gånger i veckan året om för att de ska kunna göra bra ifrån sig vid nästa eftersök och för att det är så otroligt kul att träna och ge hundarna färdigheter på samma gång som man själv lär sig och växer. Sådana som brinner för det de gör, blir riktigt duktiga på det. Sådana som gärna delar med sig av sina erfarenheter då någon frågar, men aldrig skulle komma på tanken att recensera andra.
Gubben med ”hundtur” är tyvärr borta. Men till lycka för oss som är kvar finns det flera som är som honom. Det är upp till oss att ta vara på dem och så långt vi förmår försöka efterlikna dem.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Isabelle Ölund » Jens Frank 5/11-2018:  ”Mycket intressant text med väldigt bra innehåll och klok sammanfattning! ”

  • Yvonne wretlund » Lotta Nilsdotter 18/7-2018:  ”Åh vad kul att läsa om lilla My som jag träffade när hon var liten! Och hälsa t..”

  • Isak Petersen » Lotta Nilsdotter 18/7-2018:  ”Gud vilken fin blogg!”

  • Lisa » Öppet Hus:  ”Hej! Vet inte om det beror på min platta men jag har jättesvårt att läsa texten ..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-